Jag måste bara prata om det.

Igår blev det som en födelsedag, trodde kanske aldrig att det skulle hända. Jag känner mig fortfarande som ett barn och kan verkligen förstå hennes panik. Men jag vet också att hon kan vara lugn, vi är där för henne nu. Nu händer det. Jag kommer nog inte glömma hur det hände någonsin, på ett sätt för det var så ironiskt. Hela situationen var väldigt ironisk. Så sa du det. Sen blev du tyst i ungefär fem sekunder och stannade och stirrade på mig när jag blev tyst.
Det var något helt magiskt över det. Det blev något magiskt över det. Det kunde lika gärna varit ett skämt. Ett skämt som är så typiskt dig, men det var verkligen inte ett skämt. 
<3 hjärta dig!! 

Det där leendet som betyder "Det är okej. Vi kan göra detta"
 
 - i woke up like this

you owl

Idag, i fikarummet, när de två mäktiga var där kändes det såhär. Lite lite bättre och väldigt tryggt. Det är deppigt att säsongen är slut snart. På riktigt.

fair enough.

det kunde inte vara mer olägligt. eftersom allt är olägligt hela tiden kanske det inte spelade så stor roll. nu spelar det in allt.
du kunde sitta stilla i solen i lä vid gången mellan cykeförrådet och lekplatsen och göra ingenting. eller göra tusen grejer på samma gång. skapa kaos och lyckas förstöra ett helt fort. hon skulle, oavsett vad du gjorde eller vart du var, återkoppla till dig för hon ville att du skulle veta och bry dig. att du skulle lyssna och ta in henne lite. men du satt trots det orörlig och bara stirrade tillbaka på henne som om du vore en skittråkig tavla på en biege vägg eller en betongmur. alternativt en sten. eller ett grus.
hon själv var ett rum med fantastisk akustik och högt i tak vilket kändes rymligt. varmvitt ljus som gav en bekväm ljusbild med harmoniska och fördelaktig skuggbildning. kanske också en utsikt som ingen kunde sluta stirra ut över av häpnad.
hon var alltid där när du var överallt, fångade liksom in dig i sitt rum. du ville helst ut därifrån. du sa aldrig något om det. du sa aldrig någonting alls. du stannade på din plats i solen för det var bekvämt. du sökte aldrig upp henne. aldrig att du skulle lägga energi på att ta hand om henne. hon kom tillbaka till dig trots det. återkopplade igen. när solen gick i moln kunde hon skina upp så du kunde sitta kvar på bänken med din överdrivet stora kopp kaffe. du hade bara gjort en.
bara för att hon ville att du skulle känna av henne och, återigen, som vanligt, bry dig. 
inte ett ord. 
hon berättade vad som betydde något just nu, och hon berättade vad hon sett idag. eftersom du satt mitt i det var just detta det tråkigaste du kunnat föreställa dig att behöva lyssna till. betydelselöst och oinspirerande. tråkigt och onödigt. meningslöst och innehållslöst. ändå babblade hon på och gav sin hela analys av hur det gått till. det där tråkiga onödiga som inte betydde något. hennes tjocktröja åkte av för det var för varmt, hennes tygpåsen låg på marken bredvid henne och under tiden som hon drog ner dragkedjan på sin grå hoodie tappade hon sitt armband och tofsen som höll ihop en hårknut i nacken släppte. du tittade på snodden som landade en halvmeter från henne, precis vid din fot. armbandet böjde hon sig ner mitt i meningen och plockade upp. varför håller du på så jävligt? varför skulle du bry dig alls om en bekant till henne. och varför skulle du över huvudtaget vilja höra om uppmärksamheten hon riktat mot ett rödljus som inte funkade. 
snälla snälla lilla, kan du berätta något av detta för någon annan istället? jag vill inte veta. bryr mig inte så mycket. har annat att gå igenom. 
nej, men jag vill att du ska veta. så du kan sitta kvar här och ändå ha koll på vad som händer. 
jag vill inte ha koll.
men nu har du det i alla fall. 
på vadå?
på vad som hände idag,
ingenting alltså.
jo, på att rödljuset inte funkar och att jag träffade min bekanta på gatan vid ICA.
jättebra att ha koll på.
eller hur!
fair enough. 
i alla fall- sen kom en gubbe med rullator, en med röd korg. jag tänkte att jag vill ha en sån när jag blir gammal. kanske ska skaffa en nu redan. 
du gjorde den mesta av ansträngning at tittade på tofsen som låg kvar vid din fot. 
okej.
ja, men så har jag en när det behövs. slippa ränna omkring och inte kunna gå för att ha tag i något som ska underlätta sysslan "att gå".
hon tappade armbandet igen när hon skulle packa ner sin tröja i tygkassen.
mm. 
hon plockade upp det och satte det på sin vänsterarm istället. vem har ens armband? opraktiskt.
 
en sotare dök upp genom en lucka på taket längst bort på gården. precis under där sotaren var låg din lägenhet som du slitit för att ha tag i. inte för att området var överdrivet attraktivt. det var för att du vill bo längre bort från det gamla. 
hon tappade ut ett par pennor och en tuggummipåse. 
plockade upp det hon tappat igen. 
du tog en klunk kaffe, din första klunk ur koppen. kallt kaffe. fan vad äckligt. 
 
vart vill du bo när du blir gammal?
ja.
vart vill du bo när du blir gammal? 
va? 
vart vill du bo? när du blir gammal?
hemma.
ska du bo själv?
ja.
varför vill du bo själv?
mm.
okej. jag vill i alla fall bo i en blå stuga med vita knutar. på en äng. jag ska ha ett runt fönster i dörren. så jag ser ut. det måste vara ett stort runt fönster så jag ser alla fejs ordentligt. men jag vill nog inte bo själv.
bra.
jag ska gå nu.
bra.
okej.
från att hon skrattat när hon sagt orden "så jag ser alla fejs ordentligt" till att hon berättade att hon skulle gå gick solen i moln och på två sekunder hade hon plockat ihop sina grejer och börjat promenera ut från gården. du förblev sittande. du utförde sysslan "dumstirra mot den röda dörren längst bort på gården". tills hon var borta. hennes tofs var kvar. det tog ungefär ytterligare två sekunder innan du registrerat att du var själv kvar på gården och att till och med vinden hade slutat bry sig om dig. tofsen blängde på dig och du tittade tillbaka på den utan att röra varken dig eller den.
det bortre taket verkade falla ihop totalt när molnen som väderprognosen visat på nyheterna igår verkade kasta sig efter dig. 
fem minuter till. sen skulle du gå in. det tog en minut tills det öste ner och alla löv fallit av. sotaren var spårlöst försvunnen men luckan i taket stod fortfarande öppen.
hade du varit bara två sekunder snabbare skulle du hunnit med henne. hade du varit två minader snabbare hade du kanske varit kvar. trots att det var hon som gick så var det du som försvann från jordens yta. 
du hade två sekunder på dig. 
du kan säga något av ungefär tusen bekräftande saker på två sekunder.
till exempel "jag hör dig"
eller "hej då"
"rings"
"hörs"
"din tofs"
du vill helst höra henne berätta om rödljusen igen. 
"hallå"
du vill höra om rullatorn igen.
"hej"
du vill veta mer om korgen, den röda.
"stanna"
du vill inte bo själv.
"nej, stanna."
du vill bo i en blå stuga på en äng. 
"kom tillbaka"
du vill att det ska vara vita kuntar.
 
inget av det kommer hända nu för att du var för långsam och ouppmärksam för att se det. för just nu, fem minuter och en väderväxling senare, skulle du komma att vilja vara en sotare som försvunnit spårlöst från ett tak. eller ett moln på väderleksrapporten i gårdagens nyhetssändning. ett grafiskt moln. det hade hon i alla fall sett och haft nytta av. eller ett armband. kanske till och med en penna. eller en tofs som i alla fall varit till någon nytta. 
"jag vill bo med dig i en blå stuga med vita knutar när jag blir gammal"
det tar mer än två sekunder och det kunde du ha sagt två minuter tidigare, till och med då hade hon hört. 

Pfemme Records Tittar aldrig bort igen

 
 
Det här är för viktigt, det måste vara vår tid nu.
NU måste det bli vårt rum och vår tid.
Vi kan inte titta bort så fort det är något obekvämt och jobbigt.
Vi kan inte låta våra systrar och bröder bli misshandlade, våldtagna och förtryckta.
Då är det är vi som förtrycker. 
 
 
 
Kanske kan det bli bra
Ja kanske någon dag
Bara jag gör som du vill
Ja bara en gång till
Vet att du inte vet
Men det blir inte lättare för det
Och jag tittar bort igen
Har väntat länge nu
Har väntat på att du
Ska förstå att du förstör när du gör det du gör
Vill inte säga mer för du får mig att tro att det är mitt fel
Och jag tittar bort igen
 
Jag borde göra mer
Borde göra mer när jag ser
att det har gått för långt men jag står bara bredvid
och tar slag efter slag
Men finns det inte fler som jag
Som bara tittar bort igen
 
Det är vår tid nu
Kan vi vara där nu
Det är vår tid nu
Kunde inte kännas närmare än förut
Jag kan inte släppa taget nu
Jag vill inte släppa detta ännu
Det är vår tid nu
Det känns så nära nu
 
Jag tror att ingenting kan beröra mig
För det känns som att ingenting kan förändra dig
I varje steg jag tar
minns jag vad jag har
Men det känns som att ingenting av det finns kvar
Men kanske blir det bra
Ja kanske någon dag
Om du ville förstå kan jag må bättre då
Vet att du inte vet
Men jag tänker i hemlighet
Jag tittar aldrig bort igen
 
Det är vår tid nu
Kan vi vara där nu
Det är vår tid nu
Kunde inte kännas närmare än förut
Jag kan inte släppa taget nu
Jag vill inte släppa detta ännu
Det är vår tid
Det känns så nära nu
 
 
Stor eloge och stort tack till alla som medverkat i att göra filmen,
och speciellt tack till Sofia och Linda på DoxFilm och Linus på Elementstudion.
<3<3 Tack alla, Det är vår tid nu.

27/4 2013

 
 
 

Tiger Bell

 
 
 
så som detta känns nu känns det hela tiden. du ska ha en känga och beröm, en käftsmäll och en puss, du borde dra långt åt helvete och komma hit nu, jag önskar att du slutade göra dig påminnd och stod här framför mig, att jag tog bort dig helt genom att åka igenom en tunnel och på andra sidan kunde jag inte komma på vad som var så speciellt med dig. eller att jag tog alla bilder jag hade till utskrift och målade upp det på väggen. 

dra dra dra dra dra dra dra dra. 

Känner jag

Det funkar nu. Jag gör kul grejer. Nu, till exempel, är jag uppe för sent och snusar till ny musik och visualiserar fram en asgrejt scen. I Capture. Har fått låna jobbets ljusdator och det kommer bli askul att jobba med detta, det känns rätt igen. Ska sitta lite med det så fort jag är ledig, om jag inte ska skriva superhits. Känner mig frisk och stark, har mina fantastiska vänner omkring mig. De hjälper mig. Det hjälper mig. Jag har planer för efter sommaren och ska söka turnéjobb. Så jag får göra det som är sådär askul och asslitigt. Kul vet jag ju iofs inte om det är förrän det har vart crew-träff och planeringsmöte osv. Fick pepp av det jag var på i måndags och vill göra mer sånthär; Vara bossen. Sen bli rockstjärna. Eller bara nöjd. 
 
Jag gillar när det är ljust när vi går ut från repan. Gillar instrumentalrep och att repa med nya projektet. Det känns värt och jag pratar med mitt ego, som pratar tillbara med mig. Vi funkar ganska bra ihop, jag och egot. Snart kan vi hänga utanför repan innan rep, kaffe och kanske en cigg i solen. Prata med varandra, jag och mina femmes. Ses på stan och gå omkring för vi ska döda tid och ändå komma sent. Prata om hur allt är och hur det ska gå för oss och vad som hänt och vad vi vill och inte vill. Hur vi ska göra saker, när det ska ske, kaosa omkring hur fan vi tänkt och hur vi ska hinna. Snacka skit och dricka bärs. Titta på människor och förundras över sånt vi absolut inte förstod fanns och sånt vi aldrig förstått hur det funkar, så vi kan hitta på ett eget svar på frågan "hur funkar det?"
 
Har tid med mig själv. Som i landet Lagom är bäst, så har jag lagom med tid. Jag hinner med, för det kommer när det kommer och märks när det känns.
 
 

Spring.

Du hinner om du springer. Har öppnat min famn, varma varma famnen. Bara för en.
Stänger nu. För att öppna hoppet om tusen andra saker.

Det är taget från någon annan.


P.M

Du patriarkatfallne man, som driver oss till vansinne. Jo, ja. Nä. Du vet ju inte bättre. Aldrig gjort och kommer aldrig göra.


Hjärts.

Ett hjärta två hjärta fyra hjärta fem hjärta sex hjärta sju hjärta åtta hjärta nio hjärta tio hjärta.
Ett hjärta två hjärta tre hjärta fyra hjärta fem hjärta sex hjärta sju hjärta åtta hjärta nio hjärta tio hjärta.
Ett hjärta två hjärta tre hjärta fyra hjärta fem hjärta sex hjärta sjuk hjärta åtta hjärta nio hjärta tio hjärta.
Är hjärta två hjärta tro hjärta fyra hjärta fel hjärta sex hjärta sjuk hjärta åtta hjärta ni, hjärta tio hjärta.
Är hjärta, tvångshjärta tro hjärta firat friat hjärta fegt hjärta se hjärtat sjukt hjärta hålla hjärtat ni, hjärta. Tro hjärtat.


Röda

Den här hållplatsen. Den här luften och lukten. Vinden. Ljuden från vägarna. Det dyra jävla Coop som inte var något bra men som tack vare vår lathet och suget manade oss att konsumera där också. A-lagarna på bänken på andra sidan. Ljusen från fönstren, de gula ljusen på gatan och det från stan som färgar gråa moln orange. Tunt tunt med snö på marken, som det vart en gång förut här. Bussarna. Alla olika stationer nära som också funkade att söka på när det var dags att gå hem. Och båten till järntorget. Det var oftast skönt att åka dit, efter jobb och gig eller utekväll. Nu när febern smyger sig på och halsen gör sig påmind med torrhet och hosta känns det inte lika verkligt. Ler gör du inte för att du mår bra, det fungerar bra som skydd mot bryt i sociala sammanhang.
Jag ska till min ände av stan och idag var det skönt att bara skicka några sms om ingenting egentligen, så blev det lättare att åka hem nu. De betyder mer, de där smsen om ingenting, än det mesta nu. Eftersom det in i slutet bara var hur viet mår och vad viet funderar på. Och det kanske kan vara så, att det var för svårt att prata om ingenting förut. För vi mådde så mycket. Nu känns allt mer och det mås förjävligt, till det mår jaget lite lite lugnare med ett "hej osv osv" eller en bild på något. Kanske en konkret fråga som går att svara något annat konkret på.

Förmodligen är det bara en avdramatisering och ett litet plåster på såret bestående av att världen håller på att gå under och jaget bara, mest av allt, vill åka dit och höras och pratas. Så blir det lite lugnare när vi hörts. Nu kommer vi kanske inte höras så på ett tag, det finns massa andra saker att utföra och tänka på. Men jaget+kroppen är här och åker röda vagnen fram och tillbaka dagarna i ända.


Eva.

Hon är där nu. men säg inget till mamma eller pappa.

Thanks to NGM

 

47 kr senare

Det var så konstigt det här som hände just.
"Du är väldigt speciell. Jag ser det på dig, att du har något speciellt"
"Jaha. Fint sagt, men vad menar du?"
"Du utstrålar respekt. Du är väldigt respektfull. Jag tänker på det varje gång du kommer in i affären"
"Hoppas andra också känner så, det var fint sagt"
"Behöver andra känna så? Behöver du att andra känner så?"
"Nej, det kanske jag inte gör. Men om folk skulle känna sig trygga och respekterade av mig skulle väl det vara...bra.. Antar jag"
"Kanske. Du är speciell"
"Tack. Hej då"


Bastille - Pompeii

Denna kan du lyssna på nr du läser. Det är kille med gitarr och killes kompisar.
 
 
En gång sa någon till mig:
Alltså, jag gör ingenting om dagarna. Jag är så jävla arbetslös. Alla mina vänner har jobb och massa aktiviteter, eller så är de likdana som jag. Asarbetslösa. Det är en mycket passiv syssla, en kompis som har jobb frågade om jag kunde träffas igår på eftermiddagen, men jag sa nej. Tänkte först säga ja, men sen räknade jag på hur lång tid det skulle ta, allt det där jag gör varje dag: Sova till kanske 10-11. Gå upp, äta, det tar kanske en timme. Sen vill jag vila lite och göra nåt eget. Kanske läsa eller kolla på film eller spela tvspel. Sen ska jag faktiskt lägga på ett brev på lådan. Sen är det mat igen. Sen kommer min bror hem och då kan vi hänga. Så jag sa nej. 
 
Just det där har jag skrattat åt lite för mig själv för det är en klockren beskrivning på hur det faktiskt är. Hur det är att vara utan jobb nu. I och med internet så kan vi dessutom hålla kontakt och lite koll på andra som också använder Facebook, Instagram och Twitter. Det är skitlätt att ses! Chatta på! Eller så jobbar du och träffar familj som du faktiskt hänger med. Vissa dagar kan du ta dig upp tidigt och gå ut. Göra något av dagen. De dagarna är det med extra desperation du söker efter en till aktivitet. De där passiva dagarna är du bara desperat efter att få det att funka för du orkar inte, och vill inte komma igång med nåt. Det är omöjligt. Nej, kankske inte omöjligt men en rejäk tröskel att klättra över för att komma till skott.
Att-göra-listor funkar inte. De funkar sådär för mig i alla fall. De där gardinerna ligger risigt till tills det att jag blivit lite gniden och kommit igång att jobba.
 
Vill varna alla som tänker jobba säsong och frilans, speciellt som ljus/ljudtekniker: DE DÅLIGA MÅNADERNA KOMMER OCH DU KOMMER TRO ATT DU SKA DÖ NÄR DE VÄL ÄR DÄR. SE TILL ATT TA VARA PÅ AKTIVITETER OCH DYGNSRYTM. ANNARS BLIR DU SOM JAG. Spara dina pengar så du klarar dig under vintern. Var en björn eller annat idedjur. 
 
E har i alla fall fått hem studion och jag sitter lite med den från och till, spelar lite musik elektronsikt. För lite hur som. Kan spela när som helst och bli grym men det går ju inte. Det är en tröskel. Sen får jag panik när jag kan räkna på en hand vad jag gjort under dagen. Försöker vara ute varje dag och spela musik, tyvärr är jag väldigt trött på min egen röst och stör mig mest på alla former av ljud som jag själv inte skapar så jag kan inte hitta något mellanting som passar mellan att skapa själv och hänga med andra.
 
Jag håller helt enkelt på att bli knäpp, så ni vet. Jag är fortfarande Bob och Laura på samma gång, tyvärr är det ingen som jagar mig utan jag härjar fritt. Fritt coh passivt. Ska nu sy gardinerna. 
 
(bevisar att jag vart ute och att jag lever, men tappat det lite) (orkar inte)

RSS 2.0