två minuter

Så sa han:
"Det dom minns är det dom lever i nu, dom har fortsatt att jobba sig uppåt och skapat nya fiender och startat nya projekt i sin sekt. Det dom minns av mig är det sista dom såg av mig när jag tog det som tillhörde mig och stack. Det jag minns är det som var då- då när jag stack. Att dom fortsätter att gå i sina egna fotspår i sina egna cirklar är inte längre mitt problem, för dom skulle inte känna igen mig så som jag är nu. Det är fortfarande inte säkert på gatan, men det är heller inte farligt längre."

 Det är precis så det är just nu- Fast precis tvärt om. det är raka motsatsen. Det är precis så det inte är, fast precis samma sak och det framkallar såväl illska och tårar såsom minnen och kärlek. Fyra blev tre, två gånger om. Det finns liksom för mycket att säga, och lite för mycket onödiga saker att påpeka- sånt du redan känner, vet, tänker på och ännu mer. fast varje varje sekund av ditt liv utan henne. Och för varje sekund som kommer att dyka upp, lika brutalt oväntat som hennes bortgång och dom sekunderna kommer att slå dig så hårt över käften att du kan komma att sluta andas vilken dag som helst. Precis som de måste gjort då. Den dagen. Det märkliga med hela situaionen var dels att du minns vem jag är- mitt namn ålder och vad jag håller på med just nu- och dels att alla ord som kom ur min mun var helt brutala och allt jag sa blev helt helt fel även om jag menade så väl man kan göra.. ? Helst ville jag be om ursäkt tusen tusen tusen gånger och bara ställa allt till rätta.


 Om du viste- OM DU VISTE- hade du gjort som du gjorde då? Jag gråter för ingenoch för alla och jag undrar vad som driver detta så hårt framåt och hur det på två minuter kunde komma så nära och bli SÅ påtagligt? jag hatar att jobba med människor när jag inte är lika stark som jag borde vara på jobbet. Det blir liksom så utelämnande där man står i sin jobboutfit och ska le och tacka när man får äran att hänga upp en jacka på en galge och ge en ful plastlapp till personer som inte ens tackar tillbaka.. fast när man inte kan le? Nej, jag hade gjort likadant. Jag hade gjort precis likadant som alla dom och jag hade inte reflekterat över gardobiärens tanke på vilken hand man räcker fram jackan med.

 Och jag vill inte tänka på det. Jag vill inte. INTE INTE INTE INTE INTE INTE INTE INTE INTE INTE INTE!!!!!!!!!!!

 Helt ärligt kan jag inte sätta fingret på vad som gör att en mening, en enda stakande mening, kan rubba dagen. Jag ville be dig i efterhand att presentera dig som min tandläkare. Men du stakade långsamt fram vem du var, vad du gjorde där och så började det: Alla ord som kom ut min mun blev fel, lät dumma, de lät allt annat än eftertänksamma, de lät som agg mot dig bland alla dina tankar. Förlåt för det. Jag kanske inte gjorde något fel. Just nu kanske du går och tänker på det vi sa. Just nu kanske du tittar på något filminspelning av vad hon och jag gjorde på avslutningar i åttan- nian. Eller så kanske du sitter och tittar ut på det fina vädret. Kanske tar du en promenad och tror att hon ska sitta där när du kommer hem och ge dig en kram och prata med dig och finnas där- så ni kan byta platser- så allt är ogjort- så du slipper leva med det du bär på djupt förseglat men ändå väldigt omtalat. 

Det blev väldigt konstigt. Väldigt överväldigande. Väldigt påtagligt och just nu är det väldigt påfrestande. Jag ska inte klaga på något som jag vet att någon annan mår värre än vad jag gör utav. Jag ska bara sitta och titta på det som var då. Just nu minns jag väldigt väl precis hur hon såg ut. Det sättet att röra sig på. Det jag tänkte innan. När vi sågs utanför nordstan. Sista gången jag kunde säga hur fancy, snygg och ascool hon såg ut just den dagen. Och alltid?


Kommentarer

press [rec]

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0