307 - Liseberg. Alla ni 18.000 personer som tagit er hit..

ja, gissa en gång.

Jag vet egentligen ingenting. Men bild efter bild sitter jag likförbannat här och ser att det fanns kärlek och känd vänskap att gå till mötes. Bild efter bild bevisar skönhet, bevisar älskvärdhet i ord efter ord, intelligens i mening efter mening. Till och med mellan raderna bevisas en mänsklighet i hennes innehåll. Vad som kan ha fattats är stabilitet på hemmaplan, psyke, vilja att lösa problemet. Problemet som artade sig just där och då var väl inte den egentliga brytpunkten- den måste ha ägt rum månader innan. Om inte år. Eller bara dagar. Medfött är det knappast, heller inte just det där skeendet som avlöste en messil som borrar sig igenom bergen. Som bara lämnar grust till oss som är kvar. Grus som ligger som materia på en väg som vi kallar för grusväg men likväl kunde varit bestående i en bergsskepnad.

Vore jag lika begåvad som min fantastiske musikförebild och största inspirationskälla David Fridlund så skulle hon få en och två låtar. Om inte en och två meningar tillägnade sig i varje låt som skrivs. Men varför? Det kommer hon aldrig se eller höra, hon kommer inte läsa konvolutet och tänka: "Men, detta är ju direkt skrivet till mig?"

Stolthet och styrka kan fara åt helvete efter att ha gått miste om någon. Något, ett ting kan förgöras, bli stulet, kvarglömt. Det sörjer vi ur ekonomiskt perspektiv- du får väl köpa en ny omd en är så viktig.
Hon kan inte återskapas i någon verklig skepnad. Kanske som en gestalt i en dröm- förmodligen en i hans ständigt återkommande drömmar.

Jag vet fortfarande ingenting. Likförbannat sitter jag här igen, samma bilder. Samma bilder från gamla fester, samma bilder från gamla konserter, numera igenstängda fik. Samma gator med scener som utspelar sig i samma årstid som jag är i nu. Fast för årtal sen.


 

Har du klarat det så här långt så är du nog odödlig.


Kommentarer

press [rec]

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0