Licensierad Fotografist

Om jag fick välja ett ställe på jorden att tillbringa två år av mitt liv. Vart?
Om du fick välja ett ställe på jorden att tillbringa två år av ditt liv. Vart?

Och när kommer just de två åren? Bakisdagen till ära tänker jag rent spontant Mexiko eller såklart Uruguay. En dag kommer jag väl dit också. Min plan att besöka släkten innan den går ut har inte kommit så mycket längre än att den är kvar på tankeverksamhetsnivån. Just nu är just den delen av mig upptagen med någon slags omformatering för omvärldens rykande intresse och höga efterfrågan. En självanalys och ett storstäd. Och det i högsta grad endast i tanken. Resten av storstädet i verkliga livet känns inte så aktuellt just här och nu.

Här och nu är det Januari och listan ska hålla fram till Februari; Här är borjan av den:
Januari Februari

Funkar länken tro? Nej, förmoldigen inte. Längar den på fejjan. Kolla där. Det stör mig också att Tige Lou inte finns på Spotify. Fixa det är någon snälla. Men The Bernds nya platta GBGBG finns där nu- ta en stund och lyssna in dig; RIKTIGT bra säger jag!

Jo, tillbaka till ämnet. Storhetsvansinne är rätt inne nu. Framtiden känns förvisso avlägsen mitt i en annan snöstorm i en liten håla intill Vätterns kust, men framförhållningen och förhållandesättet till den ligger nära och uppskattas lika mycket som en annan hand i min; LIKNELSEN kan bli att jag saknar den hand som skulle ligga i min nu ( = ser fram emot framtiden och förändringen men givet är att känslan av hopplöshet kan ta över stundtals med motgångar, men jag vet att den kommer. )

Sen huruvida tid uppfattas är en helt annan del av förhållandet EGO-FRAMTID. Tidsbegreppen känns som det enda jag har diskuterat här, men jag kan inte sluta förundras över faktumet att tiden faktiskt går?? Det är ju stört! Och helt ärligt så tror jag att de få gånger man upplever att tiden står helt stilla, eller om det kanske är det man vill med just det tillfället, så är skeendet runtom det enda man ser just där och då. Allt runt omkring går snabbare, sker i snabbare hastighet än du själv reagerar och du reagerar kanske inte alls på det.

När stid min värld helt stilla sist? När stod din värld helt stilla sist?
Tvätthämtardags.

Vi På Filten vs. Ale Möller

Vi kan starta från början:
Stockholm- come save my ass var tanken. Tidningen VI bjöd in oss och sa att Vi På Filten har fått stipendium på 50.000:- vilket kommer att komma väl till pass i föreningen. Picknickfestivalen växer och växer, och vi vill sprida oss. Hur känns det då? Jo, det känns bra. Mingla med Lars Lejonborg och dricka för mycket rödvin och käka buffe, vilken en annan bringade till sitt hem i en liten liten doggy bag. Bra drag. Den andra stipendiaten heter Ale Möller och bör kollas upp om du inte redan gjort det.

Sen vart det utgång.

Köp senaste nummret av VI och läs artikeln, kolla hemsidan:
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/vi-tidningen/pressrelease/view/vi-paa-filten-och-ale-moeller-faar-teskedsordens-stipendium-om-50-000-kronor-vardera-365824
kolla hemsidan igen:
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/vi-tidningen/image/view/vi-paa-filten-faar-2009-aars-teskedsstipendium-32845
Kolla lite på GP också:
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.297598-50-000-till-vi-pa-filten

Kul säger vi och tackar och tar emot! Tack!


En timme

Helgen blir lugn på mitt eget vis. Har en plan, och ett schema för den och känner mig tillfreds med situationen. Kanske kan kalla allt detta en slags analysperiod. Och kursen vi läser just nu, Kommunikation och metodik, kommer mer lägligt än någonsin. En analys av omgivningen och tillbakablick, ett namn och en titel på gånga händelser. Och inte minst en analys av eget beteende och reklektans över tillvägagångssätt, rätt coh fel, vad som ses som ett steg fram eller tillbaka; gentemot vad som verkligen ÄR ett steg fram eller tillbaka. Tänker man på det en stund så blir det bara luddigt.

Det sitter en pakistanier i mitt kök. Han är rätt cool, men något i vision, sociala tillvägagångssätt, intresse, sätt att hantera situationer, religion och bemötandet skiljer oss åt. Typ allt då. men han kan få sitta där tills han är färdigsutten. Hoppas stolen håller.

Hold on.

Mitt lugn. Min lycka.

Så vad menar jag med det? Vad menar jag med orden. Är de riktade? Är det en spontan tanke som jag uttrycker i ord? Är det aknad? Är det min situation just nu? Är det vad som komma skall? Är det vad jag är i just nu? Är det du? Är det Hon? Är det jag själv? Är det mitt intresse? Eller är de bara ord? Tänker du på det för länge blir du galen. Vänd och vrid lite på det. MITT LUGN. MIN LYCKA.

För ett år sen satt jag i BK och snackade med en kamrat, eller hemma hos Sol. Jag kanske repade, vid närmare eftertanke. Nu sitter jag i ett studentrum i sveriges mest kristna stads motsvarighet till GBGs Bergsjön. Det är okej, och ajg är tillfreds. För ett år sen var jag tillfreds med det som var då. En olikhet som är exakt detsamma. Motsvarighet kan Vi kalla det. Viet är du och jag.



Ungefär på den nivån var jag igår. Vart är jag idag? Jag kanske vet imrogon vid samma tid; Om jag fortfarande är nöjd, eller istället är nöjd med min tillvaro.


20 min

Pappa och jag har diskuterat verklighet. Jag kan inte sluta tänka stort- nästan för stort. Så snart jag har lämnat planet: System, så går jag vidare uppåt- både fysiskt och psykiskt. Det blir liksom destruktivt på ett sätt; på samma gång påpekar somliga att jag har fötterna på jorden- fuck that I say.

Den enda jord jag når är den som min egen verklighet utspelar sig på. Ingen annan kommer åt den- det är liksom copyright på min area, såsom du väljer att inte säga det eller motsatsen- din egen vilja att behålla det för dig själv.

Sen beror din verklighet givetvis på bakgrund- det känns till exempel mer nödvändigt att ha någonstans att återvända inne i dig själv än att ha någon som kör runt dig= Saker underlättas om någon kör dig dit du ska- för du kan koncentrera dig på det du gör till 20 minuter innan du ska vara där. Återvänder du till dig själv så har du fortfarande möjligheten att fråga om du kan bli skjutsad dit men kan också ta det nejet som ibland kommer.

Och den stora differensen mellan min verklighet och din verklighet kan skillja sig på tusen olika sätt; som att en kärlek går över till en annan och sen kanske försvinner eller går tillbaka. Lika lite som du bryr dig om orden bryr jag mig om att du läser dom. Där är skillnaden på oss. Där är korsningen- densamma korsning men i en helt annan dimension. Och en chans att vi ses finns liksom inte- kalla det risk om du vill, din verklighet säger åt dig; din verklighet ger dig möjligheten att välja dimension. Hur du hanterar det du lever i är helt upp till dig.



Vad jag försöker få fram är att du väljer själv. Nej, det är inte ens fel att två bråkar. Men hur jag bemöts ligger helt på dig- jag kan inte avgöra vad du känner om du inte visar, och jag kan inte föra mig gentemot dig om du inte ger mig något klart direktiv. Det är allt jag kräver.

Så gör så. Imorgon ska jag och Louise dra Jönan och fota vid vätterstranden. Sen är det gaddi. Whopwhop


SWAY


"FELUTROP"

För allt i världen- jag fattar
Inte en timme har gått utan att jag resonerat med mig själv hit eller dit, sedan allt hände. Vad allt är vet jag inte ännu. Men jag vet att min motspelare på andra sidan jorden gör detsamma. Allt som har med ordet "jobbigt" eller "bitter" att göra blir dubbelt så svårt, men det är lugnt, för jag vet att jag kan dubbelt så bra.

Så som till min fördel skriker du ut att du mår så jävla dåligt. Rakt ut : "JAG MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT!" Varpå hela omvärlden skrattar dig- rakt upp i ansiktet. Jag förstår ditt desperata skrik och din desperata ton, men jag förstår inte ditt mod att skrika ut just det där. Speciellt inte som det närliggande skrattar ut dig? Ännu en gång skriker du ut "JAG MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT!". Världen fortsätter skratta, somliga flinar, vänder ryggen mot dig och går. Igen. "JAG MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT!" Nu är det ett fåtal som skrattar, någon ser sig nervöst om och verkar vilja omfamna dig men går istället därifrån som en motreakton på den reaktion utropen väckt.

Åh- du vet så väl. Du vet att det krävs mer. Medan jag sitter och blir bländad av solkatter som kastas över hela byggden och planerar hur jag ska strukturera min dag sitter du med en varm hand om din nacke som kommer ligga kvar tills du själv förflyttar den. Precis densamma situationen som vi var i ett halvår tidigare.
"Hon har inget behov av.." Men du? "Hon är inte ordentligt förstådd av..." Är du det? "Hon behöver inte det för att..." men jag?

Därur kommer min motreaktion på den reaktion dina utrop väckt.

E

Mellan mig och den neonlysande skyllten nere på gården kommer en form av värme emellan.
Det är sån värme som man vet att man har mellan jobbiga saker och den man verkligen håller kär.
En slags värme jag vill personifiera.
Den slags värme jag uppfattar som, hur konstigt det än låter och ser ut urtalat och skrivet, behålla för mig själv.

Kanske är det dumt att försöka sig på att personifiera en sån slags värme.

Just idag har jag bara min värme, som kommit mellan mig och kylan som i sin tur tagit över luften utomhus.
Förbannat att det ska vara så kallt att alla ben i kroppen skakar.
Och förbannat att jag egentligen vill få just den värmen att stanna.
Jag vill ju att just den värmen ska komma lite lite närmre, och helst stanna tills vårluften tar över min tillvaro.
Vårkylan är väl den enda egentliga kylan jag kan acceptera och ta till mig.
Sådär att jag vill bibehålla den kylan när luften bara går rakt igenom kroppen och alla ben i den skakar av helt andra anledningar.

Lite som en ständig känsla av nyförälskelse som verkligen vägrar släppa taget.
En ordentlig portion förundran, uppmuntran, beundran och lugn.

Det är konstigt att vi stannar kvar i kylan, helt taget från hjärtat och en högt uttalad känsla.


Emelie.



s. 6-7

Minnen från det forna
Lugn- helt totalt lugn
Värme- en hand som inte kan ersättas och fortfarande inte gjort det.
Namn- inget mer påtagligt än bokstäver i en viss kombo som alltid kommer signalera att hjärtats baksida kommer ömma litet.

- Skriv om längtan.


Förutbestämm diktens längd och handling.
-Tretton rader om färg

1. Förför för förförandets försiktighet kring en
2. eller flera toner av detsamma
3. En eller flera nyanser av detsamma eller
4. helt olika dimensioner
5. Förutbestämt för förförandets förgångna
6. eller helt enkelt för förförandets nyansskillnad
7. En eller flera, om det är detsamma som vi
8. benämner med desamma namn
9. Aldrig detsamma då uppfattas varje nyans
10. som en ny, även om NCSen är densamma
11. så tolkar vi in en egen känsla
12. Tolka mig som du tolkar tre nyanser av blått
13. Välkommen till min blåa himmel.

- Första raden börjar med Sällan.. Sista raden börjar med Aldrig.... Däremellan skall finnas mellan en och 123 rader.

Sällan, tristess under all kritik.
Fortsatt utvecklat, forserat men anseendet tvingar fram regel efter regel
regel som regel.
Aldrig ett slut, bara öppen kritik utan band.


Skriv om och om igen. s 3-5

Om skoskav:

Rött, som vinrött. Vitt, som vitt vin.
Det jag fick igår var kort sagt en gåva jag inte visste fanns förrän de satt på mina fötter.
Och ja, en heldag
Vi tre, en hel heldag.
Jag vill så gärna, och jag vill mer
Men när de förr så gångbara nått sin maximala storlek kan jag inte längre stå
Jag kan ta mig fram, men en av dom måste vila i luften, och den andre stanna på sin starkare topp.
Ingen rast

Men jag vill ändå ha er kvar.
Trots det skoskav ni resulterar i.



Nummer:
A) 4
B) 1
C) 4

Ålder: 1+6= 16år


DEN SANNA HISTORIEN OM MIG SJÄLV

För många år sen trodde jag att jag skulle flytta in till stan så fort mamma och pappa hade kommit överens om vart jag skulle placeras. I vilken del av landet, hos vilken fosterfamilj, vad de skulle ljuga ihop om mig för problem jag bar på. Och när jag fyllt 11 kom jag äntligen bort ifrån en stor lögn, ett helvetes liv och en mörk mörk gränd precis bakom det gråa, äckliga huset i Gamla stan. Jag vågade inte gå där själv men ingen kom ju och hämtade mig efter skolan så jag fick gå hem genom stan själv. När det var vinter gick jag alltid och frös för vi hade aldrig råd med nya varmare kläder eller riktiga vinterkängor. Mamma och Pappa sa att de behövde pengarna själva.

Till slut fick jag höra att jag skulle till en övrklassfitta i mellansverige. Pappa sa knappt ett ord till mig veckan innan jag åkte, mamma sa att det skulle bli jävligt skönt att slippa se hennes eget barn för jag skulle ändå bara bli som min förbannade farsa och förmodligen inte lyckas med något. Därav skulle hennes liv bli bättre utan mig. Nu i efterhand gör det ju ont, och det ses. Då var det mest vardag och ett annat ord efter det första kändes inte så överdrivet mycket.

Jag hade packat och skulle ge mig av. En Soctant kom och knackade på dörren och jag öppnade för mamma var full och pappa sov som vanligt. Hon ville gå in och väcka dom, men jag propsade på att bege oss. Tanten frågade om jag ville ha hjälp att bära grejerna. Vilka grejer?? Dumma tant! Jag har ju bara ett ting? Min baddräkt är det enda jag någonsin ägt och helhjärtat brytt mig om.

Många "kamrater" i skolan eller i området hade sett till att andra fått veta att mamma och pappa var som dom var. Det resulterade ofta i antingen ett dopp i toalettstolen under påpekanden att jag kanske skulle slut hänga i vattnet så länge, eller att jag aldrig skulle lyckas bli något- speciellt inte något folk skulle se till. Mest en belastning. Catrin hade räddat mig så många gånger genom att släppa in mig i badhuset när jag bett om det. 

Kanske är det därför jag hatar den mörka gränden bakom huset också? För varje gång jag kom hem under den perioden, och det vart mörkt, så har jag vart på badhuset på grund av att något jobbigt har hänt dessförinnan.

Catrin var också den ende som brytt sig om att höra ifrån sig sedan jag hamnat här. Hon har fastnat på badhuset som badvakt- och hon trivs bra där säger hon i sina brev. Catrin är det bästa jag vet- bortsett från att jag inte får hennes adress. Hon säger att hon borunder skyddad identitet från någon hon kallar svin. Och sedan jag trots allt fyllt 16 så måste jag förstå att hon inte kan skicka brev och skriva vartifrån för då kan något dumt hända. Skitsnack, säger jag, men ändå accepterar jag det för hon är fortfarande det bästa jag vet. Vem rotar igenom en hel brevlåda, eller förföljer en brevbärare för att få tag i vem som skrivit brevet? Jag vet inte. Det kanske händer.

Och nu i skrivande stund har jag fått brev rån henne igen. Litet konfunderad är jag måste jag erkänna.. Catrin må veta mycket men till min förundran så verkar det som hon vet allt. Samma känsla som jag hade när jag var yngre och trodde att någon förföljde mig vartän jag gick- så fick jag ibland för mig att Catrin förföljde mig och viste allt om mig. Hon är liksom överallt. Hon vet att vi har 7 hästar, vad de heter, när Bifur såldes, när katten försvann, vad min nuvarande mamma heter och när hon föddes, huruvdia jag börjat dejta Kim i SH2G och till och med avslöjat att Kim vart otrogen mot sin förra partner. S och L påstår att det är sant, Kim själv har bara slutat prata med mig. Drama Drama Drama!!

Gården går bättre nu. Men det är inget vi pratar om med andra. Mamma blir så orolig att någon ska få för sig att vandalisera stallarna eller hagarna. Familjen Janssons ston fick sina senor på frambenen avskurna förra sommaren så vi tar in hästarna varje natt- även på somrarna- av ren självrespekt och inte utsätta hästarna för något.

Tillbaka till brevet: Jag har nog aldrig sagt att jag ens ar ett andra namn. Det plockade jag ju på mig först när jag kom hit? Mest för att glömma allt som varit och påbörja något helt nytt.

Men hur vet hon att mitt andranamn är Hubert?


Min person bor på en bondgård, Har med sig en baddräkt och heter Hubert i andranamn- är 16år.



Detta är två övningar ut boken SKRIV OM OCH OM IGEN skriven av Katarina Kuick och Ylva Karlsson


RSS 2.0