322 - Sjukling.

tack vare min rastlöshet och tristess en dag som denna, när en ändå sitter hemma och är sjuk och gör allt för att inte hoppa upp och ner, sätter en sig istället ned på en stol och skriver om det gångna:



- Fallet.

I förra veckan drog jag inte bara på mig ett brutalt blåmärke på baksidan av överarmen och ett skrapsår på smalbenet. Jag fick också mitt nya namn på Göteborgs Stadsteater: Fallet. Eller Trillarn'.
Det var en helt vanlig ondageftermiddag (tror jag) och en ljustekniker skulle för första gången köra föreställningen Sista Dansen.

Efterhängsen som jag är av naturen, omän utan någon som helst form av diagnos på papper, hängde jag på. Jag tänker väl att praktikanter gör på så vis för att se det vardagliga arbetet och kunna ställa frågor. Under kontrollen av strålkastare gås också stjärnhimlen i rundhorisonten igenom: Små hål i väggen med strålkastare bakom bildar en stjärnhimmel, rundhorisonten gör sig fint såväl i totalt mörker som infärgad i en djupblå färg. Jag ber ljusteknikern att efter kontrollen tända stjärnhimlen så jag fick se lite närmre på principen: Stjärnhimmel. Jag göttlar gladerligen på bakom avskärmningen som döljer de golvstrålkastare vilken ger ett utrymme på ca 1,5m till rundhorisonten. Utan att veta ordet av så ligger jag 2 meter under golvhöjd i ett hav av plast. Plasten i sig formar ett berg i en annan föreställning som går på teatern för tillfället. Det är helt mörkt och tyst. Jag tänker väl inte direkt det som att jag skulle vara död, snarare att jag inte vet hur jag hamnade där jag låg. Jag får fram ett litet tafatt:

"Christina! Jag ligger i plast i ett hål här borta. Kan du hjälpa mig upp?"

Jag får hjälp upp, blir till och med följd till närmaste kryphål ut från det högst ointressanta hålet jag just undersökt. Där och då fattade jag väl inte att det kunde gått riktigt illa med järnbalkar och spikar och träbitar som sticker ut på vägen ner genom hålet. Jag förstår fortfarande inte varför det låg ett svart skynke över hålet: Någon måste ha Back Stabat mig. Papper fylldes i och det uppmärksammades till och med på ett teknikmöte. Litet pinsamt men också litet underhållande med kommentarer såsom "Hittade du intressant i hålet?" och "Intressant fall, det här."

- Det är ju kristallklart att det är praktikanten som ska trilla ner genom ett hål i scengolvet?!



- Låt oss fly problem större än 30%.


Hur du mäter problem vet jag inte, jag sätter procent på det. Precis som jag kan sätta procent på strålkastares intensitet eller färg.
Uttryck: Han gick riktigt riktigt kvickt!
Betydelse: Han gick 50% kvickt.
Uttryck: Det var riktigt riktigt riktigt jobbigt.
Betydelse: Det var 75% jobbigt.
You get that.

Tänk dig då ett problem som är riktigt rikgtig riktigt riktigt riktigt jobbigt! Alltså 125% jobbigt?! Ett problem som fårr hela din tillvaro att falla är väl 300% jobbigt, och de 125% som drabbade mig var en diskmaskin som orsakade att jag flydde fältet i hela 4 dagar. Ja, det var totalstopp i rören i köket; fullt med köttfett som blickerade genomfarten för mina grönsaksrester. Stackars grönsaker. Det luktade illa, och jag fick diska i badkaret. I-landsproblem är väl ett fantastiskt påfund (Jag skäms när jag skriver sånt här. Varför gör jag det???) ?

Mitt andra I-landsproblem artade sig första dagens som kattvakt mitt uppe i min stressa i att mata katterna och sen sticka vidare för att hämta väskor från dåvarande tillhåll. Katterna jamade på mig, en tittade med förakt och viss skräck på mig när jag stressgöttlade in till köket för att hämta maten till de små pälsbeklädda djuren. 
Jag tände takbelysningen, en armatur F 60W x 2 som huvudbelysning och en glödis som mysbelysning över bordet. Bordsbelysningen tänder inte ens utan smäller- Kefft hög smäll, brüsshan!
Inte nog med att den smäller, sockeln sitter kvar i armaturen och själva glasbulben är hel, givetvis med en trasig glödtråd i.

Tyvärr hittar jag inte någon glödlampa i hemmet och ICA har sålt slut på glödlamporna som utfasades 9 september 2010. (Sad because it's true) Jo, jag har en förkärlek till glödlampor och ett enormt agg mot lågenergiskräpet som för övrigt tar lika mycket energi att tillverka som det tar för en glödlampa att brinna ut.
RIP. Glödlampan.
Jag tror att Thomas Eddison vrider sig i graven, FUCK YOU EU!



- Jobba för Popkollo, och få brudarna på GUTS att peppa på musik!


En nytändning för min egen del vill jag säga. I lördags, 12/2 2011, jobbade Pfemme Records på Frölunda Kulturhus i Popkollos namn för att ge unga tjejer chansen att spela i band. Och vilken succé sen! Det var fullt i vår replokal innan lunch till stängning. Sjukt pepp.

Den människa som ännu inte provat på att jobba ideellt borde ta chansen att göra något. Dela med sig an kunskap eller erfarenheter eller tillgångar. Det låter sjukt hippie när jag säger det; men den klappen jag fick på axeln av en besökare på Picknickfestivalen 2010 löste alla mina problem den dagen och peppade mig till ett år till av engagemang. Samma sak med musiken. När en av brudarna frågade om vi inte kunde köra det en gång till spred det värme i hela rummet: De gillar det som jag är bra på, och jag vill att de ska lära sig det som jag tycker är så enormt roligt och givande. Såklart ser jag också de dagarna jag grät mig till sömns för jag inte fixade piano- eller basläxan under gymnasiet och allt traggel och alla gånger en jämförde sig med andra musiker som hållit på längre och övat mer eller var mer tekniskt begåvade.

Det där spelar ingen roll där och då. Det är bar kul med musik! Låt så få vara!



- Klippa håret och skaffa jobb.

Ja, den 4/2 2011 klippte jag bort nästan 3 år av mitt liv. Hejdå dreadsen. De är väldigt fina, och jag vet att de var uppskattade: men det är lika uppskattat att kunna tvätta håret och bli kliad i hårbotten. (Hårbotten; svenska språkets kanske äckligaste ord?). Men lugn, bara lugn du tjänande här! Jag har sparat min integritet i och med luggen som fortfarande är på sin plats!
Gällande jobb så har jag antagit rollen som A-Ljus under Musik Direkt 2011 i Västra Götaland. Jag är väldigt nervös och kommer förmodligen ringa Carl en-två gånger om dagen och kanske gråta 50% av de gångerna. Känns inte tryggt att läsa detta kan jag tänka, men jag kommer klara det med lite vilja och ihärdighet.
-livrädd.

Kommentarer

press [rec]

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0