320 - Han har nu förflyttat sig, den jäveln.

Först går jag fel. Jag vet att jag gått rätt, men jag har gått fel- det vet jag först när jag är en halv trappa från översta planet. Jag har hetsat för jag vill hem, är jobbigt svettig efter att ha sprungit 8 våningar upp. Det borde bara vara 3. Med den jävla halva trappan kvar förstår jag att han står där och vet att drömmen kommer sluta precis som förra gången. Han är så jävla läskig och står bara där: Utanför min egen dörr, vänd mot mig och tittar ner på mig i mitt underläge av skräck, panik och tankestillestånd. Jävel! Jag vill ju bara gå hem, komma hem utan att behöva ha en obehaglig ikon/gubbe/figur/själ/påhittad grej hängande utanför. Jag vet ju att han är där? Han kommer stå kvar tills jag är lugn. Han kommer stå där- just to mindfuck me. Det finns takfönster som släpper in ett obehagligt jämnt ljus som klär in hela trapphuset, även om ljuset inte på långa vägar skulle kunna falla så långt ned: det är FÖR ljust. FÖR jämnt och jag ser FÖR många detaljer.

I totalpanik kastar jag mig framstupa ned för trapporna. Dum som jag är tar jag källargången över till nästa trapphus där jag tror att jag ska komma rätt. Jag vill komma rätt och slippa se den fula gestalten som går klädd i beige kappa och för stora skor, skitstora händer nedstoppade i fickorna, det vidriga grinet och de äckliga ögonen som bara stirrar ut mig. Att jag ens känner mig iaktagen är ett under för hans ögon är så vitt ifrån varandra och knappt befintliga att jag hoppas att han är lika blind som jag tror att han skulle kunna vara.

Ändå  står han där när jag är på tredje våningen. Jag har åter igen sprungit upp för åtta våningar, och hamnat på plan tre. Likförbannat står monstret där och stirrar ut mig. Samma ljus, från ett likadant takfönster, Denna gången springer han efter mig i sina för stora skor och sträcker händerna efter mig under jakten. Jag kan varken skrika eller tala, inte en människa är ute även om det är ett vitt molntäcke och det är mitt på dagen. Jag springer ner till tvättstugan med honom i hälarna, ser ingen skillnad på himlen och jorden som är dränkt av ett på tok för vitt ljus. Här och nu är allt helt ljudisolerat utom hans tunga stön efter spurten.

Sen vet jag inte vad som sker i den formen av den drömmen.

Igår stod han utanför min dörr igen. Först i skydd av mörkret- det jävla psykfallet tände inte trapphusbelysningen när han kom in i trapphuset. Jag ser honom inte, men jag vet att det är han. Han har skrapat naglarna mot dörren och knackat på dörrkarmen: inte på dörren utan på listen. Jag blir nu provocerad istället och rusar upp för att se till att han inte kommer in, kollar att dörren är låst. Varför jag går tillbaka till sängen förstår jag, där finns en trygghet och en snäll röst som tar hand om mig.

När jag laggt mig igen börjar det låta igen. Denna gången rycker han i handtaget, men hon hör det inte för hon har somnat. Jag skiter i det, av någon märklig anledning, och försöker somna. Där ligger jag och blir mer och mer förbannad: Det jävla missfostret ska inte få skrämma mig, och verkligen inte få tag i henne: vad det nu är han vill oss? Jag kastar mig ur sängen halvnaken och ställer mig och tittar mot dörren. han har öppnat dörren och jag ångrar mitt beslut. Min dörr är vidöppen, och likaså är grannens. Jag går fram till hennes dörröppning, tittar först åt vänster och sen till höger. Där är han.

Han står intill dörrkarmen och bara står: utan kappan, i bara kalsonger och de för stora skorna. Hans armar hänger längst med kroppen som består av ben och jävligt hängig hud. Mina ögon hinner inte adaptera till den nya ljusmiljön och det lilla jag ser av rummet är kontraster av hennes byrå som står precis innanför dörren och spegelns reflektion av hans rygg och bakhuvud; allt är gråa siluetter. Han har en tatuering på sin vänstra arm; streck som ligger snett runt underarmen. Jag vaknar nu, och är glad att jag slipper se hans ansikte på nära håll.






- Kan du förstå hur illa det vore om jag skulle se någon som ser ut som han gör?




Utöver det där så går det bättre nu. Puss.

Kommentarer
Postat av: s.l

h e r r e g u d. rädd.

2011-02-01 @ 13:01:46

press [rec]

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0