fair enough.

det kunde inte vara mer olägligt. eftersom allt är olägligt hela tiden kanske det inte spelade så stor roll. nu spelar det in allt.
du kunde sitta stilla i solen i lä vid gången mellan cykeförrådet och lekplatsen och göra ingenting. eller göra tusen grejer på samma gång. skapa kaos och lyckas förstöra ett helt fort. hon skulle, oavsett vad du gjorde eller vart du var, återkoppla till dig för hon ville att du skulle veta och bry dig. att du skulle lyssna och ta in henne lite. men du satt trots det orörlig och bara stirrade tillbaka på henne som om du vore en skittråkig tavla på en biege vägg eller en betongmur. alternativt en sten. eller ett grus.
hon själv var ett rum med fantastisk akustik och högt i tak vilket kändes rymligt. varmvitt ljus som gav en bekväm ljusbild med harmoniska och fördelaktig skuggbildning. kanske också en utsikt som ingen kunde sluta stirra ut över av häpnad.
hon var alltid där när du var överallt, fångade liksom in dig i sitt rum. du ville helst ut därifrån. du sa aldrig något om det. du sa aldrig någonting alls. du stannade på din plats i solen för det var bekvämt. du sökte aldrig upp henne. aldrig att du skulle lägga energi på att ta hand om henne. hon kom tillbaka till dig trots det. återkopplade igen. när solen gick i moln kunde hon skina upp så du kunde sitta kvar på bänken med din överdrivet stora kopp kaffe. du hade bara gjort en.
bara för att hon ville att du skulle känna av henne och, återigen, som vanligt, bry dig. 
inte ett ord. 
hon berättade vad som betydde något just nu, och hon berättade vad hon sett idag. eftersom du satt mitt i det var just detta det tråkigaste du kunnat föreställa dig att behöva lyssna till. betydelselöst och oinspirerande. tråkigt och onödigt. meningslöst och innehållslöst. ändå babblade hon på och gav sin hela analys av hur det gått till. det där tråkiga onödiga som inte betydde något. hennes tjocktröja åkte av för det var för varmt, hennes tygpåsen låg på marken bredvid henne och under tiden som hon drog ner dragkedjan på sin grå hoodie tappade hon sitt armband och tofsen som höll ihop en hårknut i nacken släppte. du tittade på snodden som landade en halvmeter från henne, precis vid din fot. armbandet böjde hon sig ner mitt i meningen och plockade upp. varför håller du på så jävligt? varför skulle du bry dig alls om en bekant till henne. och varför skulle du över huvudtaget vilja höra om uppmärksamheten hon riktat mot ett rödljus som inte funkade. 
snälla snälla lilla, kan du berätta något av detta för någon annan istället? jag vill inte veta. bryr mig inte så mycket. har annat att gå igenom. 
nej, men jag vill att du ska veta. så du kan sitta kvar här och ändå ha koll på vad som händer. 
jag vill inte ha koll.
men nu har du det i alla fall. 
på vadå?
på vad som hände idag,
ingenting alltså.
jo, på att rödljuset inte funkar och att jag träffade min bekanta på gatan vid ICA.
jättebra att ha koll på.
eller hur!
fair enough. 
i alla fall- sen kom en gubbe med rullator, en med röd korg. jag tänkte att jag vill ha en sån när jag blir gammal. kanske ska skaffa en nu redan. 
du gjorde den mesta av ansträngning at tittade på tofsen som låg kvar vid din fot. 
okej.
ja, men så har jag en när det behövs. slippa ränna omkring och inte kunna gå för att ha tag i något som ska underlätta sysslan "att gå".
hon tappade armbandet igen när hon skulle packa ner sin tröja i tygkassen.
mm. 
hon plockade upp det och satte det på sin vänsterarm istället. vem har ens armband? opraktiskt.
 
en sotare dök upp genom en lucka på taket längst bort på gården. precis under där sotaren var låg din lägenhet som du slitit för att ha tag i. inte för att området var överdrivet attraktivt. det var för att du vill bo längre bort från det gamla. 
hon tappade ut ett par pennor och en tuggummipåse. 
plockade upp det hon tappat igen. 
du tog en klunk kaffe, din första klunk ur koppen. kallt kaffe. fan vad äckligt. 
 
vart vill du bo när du blir gammal?
ja.
vart vill du bo när du blir gammal? 
va? 
vart vill du bo? när du blir gammal?
hemma.
ska du bo själv?
ja.
varför vill du bo själv?
mm.
okej. jag vill i alla fall bo i en blå stuga med vita knutar. på en äng. jag ska ha ett runt fönster i dörren. så jag ser ut. det måste vara ett stort runt fönster så jag ser alla fejs ordentligt. men jag vill nog inte bo själv.
bra.
jag ska gå nu.
bra.
okej.
från att hon skrattat när hon sagt orden "så jag ser alla fejs ordentligt" till att hon berättade att hon skulle gå gick solen i moln och på två sekunder hade hon plockat ihop sina grejer och börjat promenera ut från gården. du förblev sittande. du utförde sysslan "dumstirra mot den röda dörren längst bort på gården". tills hon var borta. hennes tofs var kvar. det tog ungefär ytterligare två sekunder innan du registrerat att du var själv kvar på gården och att till och med vinden hade slutat bry sig om dig. tofsen blängde på dig och du tittade tillbaka på den utan att röra varken dig eller den.
det bortre taket verkade falla ihop totalt när molnen som väderprognosen visat på nyheterna igår verkade kasta sig efter dig. 
fem minuter till. sen skulle du gå in. det tog en minut tills det öste ner och alla löv fallit av. sotaren var spårlöst försvunnen men luckan i taket stod fortfarande öppen.
hade du varit bara två sekunder snabbare skulle du hunnit med henne. hade du varit två minader snabbare hade du kanske varit kvar. trots att det var hon som gick så var det du som försvann från jordens yta. 
du hade två sekunder på dig. 
du kan säga något av ungefär tusen bekräftande saker på två sekunder.
till exempel "jag hör dig"
eller "hej då"
"rings"
"hörs"
"din tofs"
du vill helst höra henne berätta om rödljusen igen. 
"hallå"
du vill höra om rullatorn igen.
"hej"
du vill veta mer om korgen, den röda.
"stanna"
du vill inte bo själv.
"nej, stanna."
du vill bo i en blå stuga på en äng. 
"kom tillbaka"
du vill att det ska vara vita kuntar.
 
inget av det kommer hända nu för att du var för långsam och ouppmärksam för att se det. för just nu, fem minuter och en väderväxling senare, skulle du komma att vilja vara en sotare som försvunnit spårlöst från ett tak. eller ett moln på väderleksrapporten i gårdagens nyhetssändning. ett grafiskt moln. det hade hon i alla fall sett och haft nytta av. eller ett armband. kanske till och med en penna. eller en tofs som i alla fall varit till någon nytta. 
"jag vill bo med dig i en blå stuga med vita knutar när jag blir gammal"
det tar mer än två sekunder och det kunde du ha sagt två minuter tidigare, till och med då hade hon hört. 

Kommentarer

press [rec]

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0