Röda

Den här hållplatsen. Den här luften och lukten. Vinden. Ljuden från vägarna. Det dyra jävla Coop som inte var något bra men som tack vare vår lathet och suget manade oss att konsumera där också. A-lagarna på bänken på andra sidan. Ljusen från fönstren, de gula ljusen på gatan och det från stan som färgar gråa moln orange. Tunt tunt med snö på marken, som det vart en gång förut här. Bussarna. Alla olika stationer nära som också funkade att söka på när det var dags att gå hem. Och båten till järntorget. Det var oftast skönt att åka dit, efter jobb och gig eller utekväll. Nu när febern smyger sig på och halsen gör sig påmind med torrhet och hosta känns det inte lika verkligt. Ler gör du inte för att du mår bra, det fungerar bra som skydd mot bryt i sociala sammanhang.
Jag ska till min ände av stan och idag var det skönt att bara skicka några sms om ingenting egentligen, så blev det lättare att åka hem nu. De betyder mer, de där smsen om ingenting, än det mesta nu. Eftersom det in i slutet bara var hur viet mår och vad viet funderar på. Och det kanske kan vara så, att det var för svårt att prata om ingenting förut. För vi mådde så mycket. Nu känns allt mer och det mås förjävligt, till det mår jaget lite lite lugnare med ett "hej osv osv" eller en bild på något. Kanske en konkret fråga som går att svara något annat konkret på.

Förmodligen är det bara en avdramatisering och ett litet plåster på såret bestående av att världen håller på att gå under och jaget bara, mest av allt, vill åka dit och höras och pratas. Så blir det lite lugnare när vi hörts. Nu kommer vi kanske inte höras så på ett tag, det finns massa andra saker att utföra och tänka på. Men jaget+kroppen är här och åker röda vagnen fram och tillbaka dagarna i ända.


Kommentarer

press [rec]

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0